mariaolander.blogg.se

Jag har aldrig haft en tanke på att söka till Idol. Aldrig trott att jag skulle kunna bli sångerska Eller ens tillföra en kör något. Men jag har ändå trott att jag har en viss känsla för toner.

Men nej.

Det hela började med att jag och dottern var i simhallen. Hon övade sig på att dyka från pallen. Frågade hur det såg ut. Jag svarade nerifrån vattnet, att hon inte var riktigt rak och att hon böjde på benen så vaderna slog i vattenytan. Sen försökte jag på mitt vanliga invecklade sätt att förklara.

Den här gången hur man dyker med rak kropp. För att vara extra tydlig förklarade jag på fem olika sätt, så att  att hon verkligen skulle förstå. Det var svårt att visa hur man skulle hålla armarna över huvudet, samtidigt som jag trampade vatten. Hon dök om och om igen, utan att få till det.

Plötsligt slog det mig. Hur vet jag att jag dyker med rak kropp själv? Jag har aldrig sett mig själv dyka. Bara litat på mina vänner som sagt att det såg bra ut. Då för trettio år sedan, när jag dök som mest. Jag hade väldigt okomplicerade vänner, som faktiskt sket totalt i hur vi såg ut eller vad andra tyckte, bara vi hade kul.

Så när dottern efter åttonde dyket frågade om jag inte kunde visa hur man gör, så vågade jag inte ens pröva att dyka själv.

Så jag erkände för henne, att jag faktiskt inte hade en aning om vad jag pratade om.

Att jag egentligen inte visste om jag kunde själv,

att hon skulle skita i allt jag sagt,

att det såg jättefint ut och att det viktigaste alltid,

är att ha kul. 

Ändå vågade jag inte själv gå upp på pallen och dyka! Tappade liksom tron på kroppen och min självuppfattning. Klarade inte av det viktigaste, att släppa kontrollen och ha kul.