Skrivarhelg
Skrivarhelg med vänner i Gysinge, i ett nerlagt mentalsjukhus som omvandlats till vandrarhem.
Där är jag, ligger på en soffa i ett idylliskt vardagsrum med två fönster i vinkel och de storblommiga gardinerna skvallrar ingenting om husets förflutna.
Jag har fastnat i mitt skrivande, flyr från tangentbordet och söker meningen med livet. Eller söker mening, nåja! Flyr nog från det mesta just nu och tröstar mig med att gå på loppis.
Om jag hade ett större hus, bodde i en stad. Hade vänner nära, som jag bara kunde ramla in till. Om jag hade mera ork, mera skratt och något intressant att berätta. Då ni …
Men nu är jag här med skrivarvänner nära, i detta stora hus med en historia och ändå så flyr jag tangentbordet. Ge mig en tvångströja där armarna surras i skrivarläge. Eller ett receptbelagt piller där hämningar och självkritik elimineras. Bieffekterna får gärna vara sömnlöshet och frenesi. Kan man få en hypnos som frigör blockeringar och som får den där förbaskade tummen i arslet att dras ut? Så att jag kan börja skriva i trans. Eller blir hela jag någon annan då? Och vem är det då som har skrivit egentligen?
Är det det som kallas spökskrivare? Och just nu, bryr jag mig? Bara det blir något.
Jag Var på biblioteket för några veckor sedan där en populär författare berättade om hur hon till slut fick sig själv att skriva den där boken som hon sagt sig att hon ville skriva.
”Jag gav mig själv som nyårslöfte, att i år ska jag inte skriva min bok!”
Är ett förbud bästa moroten?
Och varför känner jag mig så hemma och bekväm här på ett föredetta mentalsjukhus? En byggnad med ett gripande förflutet som så många kan känna obehagligt.
På rummet igår när alla gått och lagt sig läste jag i ”Beckomberga” av Sara Stridsberg. Där upplever jag att de inlagda var lyckliga och trygga, och inte alls ville ut i verkligheten igen. Kanske jag hör hemma här. Kanske det är i rummet Bävern som jag ska låsas in. När de andra har åkt hem, kommer det kännas annorlunda då?
”Du ska skriva 23minuter om dagen” sa Johanna, det har jag börjat med.
”Jag ska skriva hela jullovet”, sa Helen.
”Nu har jag skrivit sista kapitlet”, sa Ulrika.
Och du då?
”Det var väldigt god mat” sa jag. ”Och så blev jag besviken för att jag inte hittade någon god senap på julmarknaden.”
I gardinstången har någon hängt en torkad blombukett från en sommar, den svajar hela tiden lite grann i ett luftdrag som inte märks. Tyvärr, är det bara det lilla tecknet på något övernaturligt, som jag har sett. Fast jag har försökt att hitta något annat.
Nu blev vandrarhemmet invaderat av barn och när slutar vi att springa fram och tillbaka, fram och tillbaka i korridorer och när slutar vi att snabbt söka igenom ett nytt ställe vi besöker genom att låta ett modellflygplan föra oss fram, så högt upp som min egen hand lyckas hålla det. Och när slutar man att snurra fort med armarna rakt ut och håret stående som en gloria runt ens öppna ansikte, bara för att man vill och för att utrymmet finns.
Här har det nog bott många som aldrig slutade.
Och är det vansinnigt eller livsbejakande om man tänker efter.
Och vad är egentligen meningen med livet.
