Älgjakt
Älgjaktens första dag och jag vet aldrig om jag ska känna mig säkrare än någonsin eller vara skräckslagen över att det smyger beväpnade män runt huset. Hoppas de inte tar det personligt, men jag stannar inomhus.
Inte för att jag har många likheter med en älg, faktiskt inga. Men ändå.
För många år sedan så var jag sugen på att ta jägarexamen. Men tanken på att sitta hela dagarna på ett pass och bara vänta och dessutom vara tyst, fick mig att ångra mig.
Men jag avundas jägarnas frysboxar.
Köttet i köttdisken lockar aldrig längre. Svenskt! märker de det, men sen får man höra om ompackning och diffusa ursprung. Jag fantiserar om att klä mig i kamouflage, kleta breda svarta streck på mina kindben och smita ut i gryningen. Som en blandning av Rambo och Åsa-Nisse, fast kvinna.
Eller som jag hellre uttrycker det, dessutom kvinna.
Jag kan skjuta. I alla fall björnar på Lisseberg.
Jag skulle kunna ha ett gevär med ljuddämpare, börja med de där djuren som förstör äppelträden och bara skjuta på vår egen tomt.
Sen kunde jag söka information på Flashback om hur man styckar och flår.
Hur svårt kan det vara?
Och visst skulle det vara lite kittlande, att bjuda på tjuvskjutet kött?
Och alla spännande julklappar jag kunde göra sen. Tofflor i älgskinn till mamma, skohorn med fem taggar åt pappa. Små lena nyckelringar av hartassar och julskinkan från vildsvin.
Åsa-Nisse eller Åke-Maria skillnaden är marginell, pinnsoffa har jag redan.
Och om någon frågar var köttet kommer ifrån, så kan väl jag lika gärna som de stora matproducenterna svara
"Det är svenskt, men ursprunget något diffust"
Är inte det klimatsmart?
Jag gillar älgkött och har ibland fått möjlighet att köpa det av bekanta som skjutit själva. Själv jagar jag inte och skulle ha svårt att tänka mig att skjuta någon levande varelse. Tur då att det finns andra som gör det (skjuta älgar alltså).