Halloween
- Åh det här behöver jag verkligen, utbrister dottern lyckligt i affären och viftar med en förpackning teatersmink. Den har fake-blod också. Får jag köpa den?
Och jag uppmuntrar henne. Jag tycker det är kul med kreativitet och att hon experimenterar med sitt utseende på ett oskönhetsidealmässigt sätt. För att inte prata om träningen i färglära och skuggor.
Lite nöjd över mig själv, som jag brukar vara när barnen påminner mig om mina egna positiva sidor.
Ler inombords, i flera timmar efteråt faktiskt. Ända tills jag hör steg i trappan hemma och dotterns ljusa röst
- Mamma!
Mer hinner hon inte säga, för jag har redan sett upp på varelsen som har min dottersröst.
En mammas fasa är att något ska hända med deras barn.
Och den största, är att de ska dö.
Att då få se sin dotter som lik, med blödande sår så autentiskt korrekta, att Michael Jackson hade gett henne en roll i Thriller direkt, det är inte hälsosamt.
Med fasa och fascination studerar jag henne ingående och t.o.m. fotograferar henne. För att i nästa sekund be henne att gå och tvätta av sig, för att jag inte klarar av att se det längre.
Och hon spelar rollen fullt ut, hasar mot toaletten med ena benet släpande efter sig och armarna slappt hängande. När hon kommer fram till dörren, vänder hon sig mot mig med dödblick och halvöppen mun, lyfter vänsterhanden i slowmotion och vinkar genom att låta fingertopparna krökas långsamt ett, efter ett, efter ett.
Och återigen känner jag ett leende i mammahjärtat.
För Zombie-genen har hon definitivt ärvt från mig.
