Körkort
Ena sonen håller på att ta körkort nu och jag kommer ihåg exakt hur det var. För mig.
Själv var jag 33 år när jag tog körkort. Eftersom vi hade flyttat ut på landet under min mammaledighet, så blev det nödvändigt. Innan hade jag inte behövt något. Bor man i Stockholm tillsammans med någon som har både bil och körkort, så finns det bara fördelar med att inte ha något själv. Men i en stuga ute i skogen, så blev det en helt annan sak. Så när jag fått jobb 2,5 mil hemifrån och dagisinvänjningen för mitt yngsta barn började, så blev situationen akut.
Och man är inte avspänd på en uppkörning när situationen är akut
Och november är på väg att ta slut
Och veteranmopeden inte har vinterdäck
Och det kommer snö
Och körläraren sitter och andas så tungt och väsande, att jag tror han ska få hjärtinfarkt redan innan mina fyra motorstopp
Och när jag inte är avspänd så kör jag inte bil så bra.
Den andra uppkörningen minns jag inte ens.
Den tredje missade uppkörningen så började jag gråta efteråt i bilen, höll mig hårt i ratten och snörvlade. Kunde inte skärpa mig. Körskolläraren blev väldigt besvärad. Han förklarade om och om igen att det var väldigt viktigt att använda blinkers vid en omkörning. Som om jag inte visste det!
Och det är väl bara ännu mer retfullt att göra fel som man vet om att man inte ska göra.
Så jag bröt ihop, åkte hem och kom igen.
Den fjärde uppkörningen bokades i Falun, en sistaminuten till ett snötäckt vinterland. Den kvinnliga körläraren lugn och glad och jag bara körde som hon sa och som vägskyltarna visade. Och inne i mitt huvud hörde jag inte alla goda råd som jag proppats full av under min tid som elev. Utan använde mitt eget sunda förnuft.
Svårare än så var det inte.
