mariaolander.blogg.se

Blodmåne 

Klockan ställdes för att ringa när Blodmånen skulle vara som starkast. Jag vaknade av larmet och sonens frustrerade suck när han inte såg månen genom fönstret. Men jag kunde inte ge upp, när jag nu var vaken. Så jag gick upp och ut.

Det är inte lätt att titta på en mörk himmel och veta var månen skulle ha varit om den syntes, när det är så molnigt att den inte syns. Så jag gick ett varv i trädgården och tittade mot trädtopparna där jag skulle ha varit klockan halvfem en måndagsmorgon om jag var måne. Ingen måne. Så jag gick och la mig igen.

Det kändes så mycket bättre att veta att jag hade missat den för att jag inte kunnat uppleva den. En lättnad för samvetet. Idag ska jag njuta av att försöka göra sådant som jag misslyckats med. Så nu skriver jag igen. Det var så länge sedan att jag faktiskt inte ens bryr mig när det var. Men tillräckligt länge för att ha förträngt hur jag ställer om sidlayouten på datorn så som jag vill ha den.

Lana del Rays nya skiva i öronen och jag vet inte om det är ett bra val, för på låt tre stannade ordflödet helt. Tre och jag börjar istället fundera på veckans fotoutmaning ”siffror” Eftersom jag även har misslyckats med att göra något av fotoutmaningarna som jag får på Instagram, så borde jag göra något åt det i dag. Men det enda jag kommer på är att fota ett par som älskar och skriva ”….. får sig ett nummer” Men jag vet inte om fototriss är rätt forum för snuskiga ordvitsare.

Låt fem och jag lämnar nu Lana för en blandad lista istället. Att njuta av sina misslyckanden. Jag tänkte på det i ottan när jag fick gå och lägga mig igen. Såg ett program för länge sedan om en adelsman som var så mäktig att han bestämt att kyrkklockorna skulle ringa och väcka honom (och såklart hela staden där kyrkan stod) varje midnatt. Bara för att han skulle få njutningen att somna två gånger varje natt, för insomnings ögonblicket, var det bästa han visste. Och när jag tog av mig morgonrocken och kröp ner mellan lakanen, som fortfarande var varma, slog det mig att den där adelsmannens idé, inte var så dum ändå.

Så nu när jag ska skriva mig ur misslyckandet. Varför inte starta en blogg, som jag tänkt starta sen jag hörde talas om det första gången. Men är det någon som läser bloggar fortfarande? Om jag nu startar en och misslyckas med det så kan jag bara njuta av ytterligare ett slutfört misslyckande.